sweeetcherries

"Och Mikko skrattade sådär befriande igen. Det var inte så att jag såg Mikko som barn i lillgrabben. Det var sättet att skratta tillsammans - som jag och Mikko skrattat en gång, att sådär självklart höra ihop..."

Jag vet inte varför jag fastnade för just de där orden. Jag tyckte bara att det var så fint skrivet.
Det fick mig att tänka tillbaka på mig och Emma. Jag visste precis vilken känsla det handlade om. För jag kunde inte ha beskrivit våran vänskap med bättre ord, att sådär självklart höra ihop.
Så var det verkligen, vi visste precis hur den andra menade utan att behöva förklara, ibland kändes det som att vi fungerade som en person. Vi var oslagbara.
Men då var då och nu är nu.
Det har hänt mycket sen vi gick i samma klass och var med varandra varje dag. Att jag flyttade till Lindome var såklart den största anledningen till att vi inte kunde ses lika ofta längre. Och sen har vi det där med jobb. Man har liksom vuxit in i varsin värld. Det finns många nackdelar med att bli vuxen, det märker man.
Men imorgon är det fredag, och då ska vi ses! Och jag är så glad för det :)
Och då vet jag att när jag ser henne, så kommer allt kännas som vanligt igen. Då är vi tillbaka i 14-15års åldern, och tiden har liksom stått stilla, för så känns det alltid.
Och vi kommer att göra det som vi är bäst på, skratta tillsammans hela kvällen, och den där känslan kommer att vara tillbaka igen.